fredag 23 mars 2012

TANKAR OM POSITIVT FÖRHÅLLNINGSSÄTT

Läste en intressant artikel i söndagens Sydsvenska Dagbladet med titeln "Varning för positivitetsfascism”, där en dansk sociolog vid Rasmus Willig ondgör sig över den allmänt utbredda filosofi att ha ett positivt förhållningssätt när man ser hur familjer, grupper och företag fungerar. Läs gärna artikeln i dess helhet. Själv har jag sedan dess gått omkring och funderat på vad min inställning i frågan är.

Jag är född i slutet av 1960-talet, vilket har inneburit att mina prestationer i skolan har mätts redan från tredje klass i form av skolbetyg. Inom idrotten började vi spela tävlingsmatcher redan från tidig ålder och vi deltog i cuper där endast vinnarna fick medaljer. Privat är jag uppfostrad av två föräldrar som kom från ett annat land, där de i unga år fick ta ansvar för familjen och delta i försörjningen genom att arbeta inom jordbruket. De var inte vana vid att få beröm och därmed inte heller tränade till att ge beröm. Dessutom hade de utvandrat till ett främmande land och var fullt sysselsatta med att assimilera sig i det nya samhället och skapa ett gott liv för sin nya familj. Lägg där till att jag är uppvuxen i en svensk småstad, där de misstag du gör har längre hållbarhetstid än det som du lyckats med.

Som ett exempel kan jag berätta om den gången jag i 12-årsåldern gjorde mitt första fotbollsmål. Efter att ha haft en stadig plats som ytterback, kom min tränare på en snilleblixt att testa mig som anfallare i den cup vår klubb själv arrangerade. Mina lagkamrater tyckte det var så roligt att de erbjöd mig 2 kronor vardera om jag gjorde mål. Vilket jag också gjorde - ett riktigt snyggt mål dessutom - till allas stora jubel. Två minuter senare springer jag efter en långboll som jag lyckas vricka förbi backen och målvakten. Jag kommer lite ur vinkel och med min närmast obrukbara vänsterfot lyckas jag skjuta bollen i burgaveln istället för i mål. När sensationen kring mitt första mål i karriären lagt sig, övergick de allmänna minnesbilderna i laget till att domineras av mitt missade mål. Detta pågick i många år efteråt.

Det är därför inte så konstigt att min grundinställning i större delen av mitt liv varit negativ. Jag har haft lätt för att hitta fel. När jag sökte mig till universitetsstudier, visste jag vad jag inte ville läsa - däremot hade jag svårt för att välja vilken utbildning jag helst ville gå. Jag har haft lätt för att gå i polemik när jag inte håller med om vad någon annan sagt. Jag har haft lätt för att argumentera för varför jag inte tycker att något är bra. Förvisso har jag också kommit med en hel del konstruktiva och bra förslag på de arbetsplatser jag varit på.  Gradvis när jag blev äldre kom jag fram till att detta skeptiska förhållningssätt inte var speciellt framgångsrikt varken när det gäller att göra karriär eller att bli lycklig och harmonisk. Min första reaktion till självhjälps-gurus och personer som föreslår att man ska se sig själv i spegeln och säga att "Du är härlig!" har varit tudelad: främst har jag ansett de var tröttsamma och naiva, men en del av mig har varit avundsjuk eftersom de verkar ha kunnat tillåta sig att njuta av livet.

"Att se möjligheter där andra ser problem" är en formulering jag själv använt mig av när jag författat ansökningsbrev, men det är egentligen inte mer än de senaste 5-6 åren som jag agerat utifrån den devisen helhjärtat. Betyder det att jag har helt slagit över och också blivit positivitetsfascist?

Jag tror att de flesta med mig föredrar ett arbetsklimat som präglas av positiv feedback snarare än av negativ feedback eller ingen feedback alls. Vi vill bli bekräftade. Redan som barn söker vi uppmärksamhet hos våra föräldrar och förstärker de beteenden vi får uppmärksamhet för. Överfört till organisationer ska alltså ledaren ägna mer uppmärksamhet åt beteenden han vill att medarbetarna ska göra mer av och lägga lite uppmärksamhet åt beteenden han vill att medarbetarna ska göra mindre av. Det hjärnan hör, blir hjärnan bra på och vill göra mer av. Det finns studier som uppvisar att positiv feedback inför hela gruppen riktad till de som gjort bra ifrån sig, leder till att hela gruppen presterar bättre framöver. Däremot ska negativ feedback ges enskilt till den det berör.

Det finns säkert de som sammanblandar denna vetenskapligt baserade ledarmetod med att ha ett allmänt positivt förhållningssätt. I arbetslivet har vi att göra med vuxna människor som inte är dummare än att de kan se genom de chefer och medarbetare som sprider beröm omkring sig bara för att det ska vara så. ”Om jag nu är så bra som de säger, varför händer det inget med min lön, min karriär etc.” Det finns en risk att det blir tröttsamt att möta tom positiv feedback till slut. Dessutom finns det situationer, där ett positivt förhållningssätt är mindre lämpligt – att t.ex. i samband med en uppsägning av en medarbetare försöka få denne på bättre humör genom att påpeka att ”Nu har du chansen att vara med din familj mer” anses nog av många som provocerande.

Jag anser att det måste finnas en tanke med såväl positiv som negativ feedback. Frågorna man bör ställa sig är ”Vad vill jag åstadkomma med min feedback?” ”Vad vill jag att mottagarna ska tycka och känna när jag gett min feedback?” 

Betyder detta att vi bara ska titta på det som fungerar och att vi ska ignorera det som är dåligt i organisationen? Att lyfta fram det som man tycker inte fungerar utifrån föresatsen att göra en förbättring är visst förenligt med ett positivt förhållningssätt. En sådan skepticism leder ju till utveckling och är till företagets nytta.

Men om det alltid är samma personer som lyfter fram det dåliga och som dessutom aldrig har egna idéer om hur saker och ting ska bli bättre, kommer de att uppfattas som s.k. gnällrövar och själv tycker jag att de är mer tröttsamma än personer som försöker vara positiva hela tiden.

I mitt klientarbete hör jag ofta personer räkna upp allt de har gjort som inte fungerar och så länge som det är deras stora fokus, kommer de ha svårt att komma på en metod som för dem framåt mot sina mål. Mitt förhållningssätt i de situationerna är att lyssna på vad de säger och sedan be dem att komma med en teori för varför deras hittills prövade strategier inte fungerat. När de väl har klurat ut det, kan jag fråga dem "Och hur skulle du kunna göra istället?"

Vill du ha utveckling eller förändring - oavsett om det gäller arbetet eller privatlivet - bör din fokus huvudsakligen vara riktad framåt. Du kan inte ignorera det som har hänt, men det leder oftast inte någonstans att älta de misstag som har gjorts eller de motgångar du har haft. Ibland kan motgångarna vara ett startskott för en succé. Ju längre från motgången du kommer, desto mindre kommer du att minnas varför du råkade ut för den. Du kommer kanske inte kunna se det idag, men om du har en bra chef, coach, förälder eller annan ledare kommer denne kunna varsamt introducera dig för möjligheten att det finns ljusning. Då kommer du inte tänka tanken att han/hon är positivitetsfascist.

Ska avsluta med några rader ur en av- i mitt tycke - 90-talets bästa låtar, Buffalo Toms "Taillights fade":

I've hit the wall
I'm about to fall
But I'm closing in on it
I feel so small
Underneath it all
Watch my taillights fade to black.

2 kommentarer:

  1. Bloggade själv om samma sak, att se och påtala brister är aldrig fel men sedan är det verkstad det handlar om. Vi har alla ett stort bekräftelsebehov men att bara påpeka hur positivt allt är bara för att få folk att prestera mer och fortare är ingen höjdare. Däremot håller jag aldrig inne med när någon gjort något bra. Gott ledarskap fungerar annars bäst genom att vara en god förebild. Det finns maipulativa chefer som utnyttjar både negativ och positiv feedback i manipulationssyfte och det är något jag ogillar i hög grad. Intressant ämne dock.

    SvaraRadera
  2. Kankse inte direkt på exakt samma tema, men jag kom att tänka på följande rader:

    Optimismen är till sitt väsen inte en åsikt om den aktuella situationen
    utan en livskraft,
    en kraft att hoppas där andra resignerar,
    en kraft att bära bakslag,
    en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten
    utan tar den i anspråk för hoppet.

    Dietrich Bonhoeffer
    (skrivet i ett koncentrationsläger)

    SvaraRadera