fredag 24 februari 2012

PRESTATION TILL VARJE PRIS

"Du kommer aldrig att bli världsmästare för du är för tjock"

I avsnittet av TV3's serie Livet blir bättre som behandlar simmerskan Emma Igelströms historia, är detta en nyckelkommentar. Den hade fällts av den förre förbundskaptenen Hans Chrunak i samband med att man han hade gått genom den då 15-årige Emmas kostvanor. Chrunak "ställdes till svars" för sin kommentar och gav sin version av historien. Sagt är sagt, sa han, ordvalet var kanske inte det lämpligaste, men ska man vara krass, blev faktiskt Emma världsmästare efter att ha lytt råden. Däremot hade han ju naturligtvis inte för avsikt att framgången i simbassängen skulle kosta Emma olycka i livet. Vill ni få er till livs hela historien, rekommenderar jag er att se avsnittet:  http://www.tv3play.se/play/262303

Inom elitidrotten ligger coachen/ledarens fokus på ökad prestation och framgång. Det är lätt att mäta hur idrottaren lyckas. Rekord ska kapas, medaljer ska jagas, segrar ska celebreras, bakslagen ska förklaras och analyseras. I lagidrottens värld verkar det som om den enklaste lösningen vid bestående motgångar är att sparka tränaren.

Jag tycker elitidrotten erbjuder mycket tydliga exempel på när jakten efter prestation och framgång ställs på sin spets. I dagligt tal pratar vi om prestationsångest som ett tillstånd där du känner press att prestera. Följande typsituationer kan belysas:

  • Prestation mäts ofta i relation till andra. "Jag hade bäst resultat av alla på matteprovet", "Jag fick jobbet som det var 107 sökande till", "Jag säljer mer än mina kollegor", "Vi har det finaste huset på gatan". Vid första anblicken är det svårt att hitta några negativa konsekvenser i dessa fyra situationer.  Men om det viktigaste i livet är att besegra andra, vad händer de gångerna du inte vinner? Betyder det att du är dålig i matte om det finns någon annan som har lyckats få ett rätt mer än du på matteprovet? Betyder det att du har svag kompetens bara för att arbetsgivaren valt en annan kandidat till jobbet? Betyder det att Tyson Gay är långsam när han -  trots att han sprang på 9,71  - "bara" kom tvåa i 100-metersfinalen i VM 2009. Dessutom: om seger är ett självändamål, varför inte tävla mot personer som är sämre än du? Betyder det att du är snabb om du lyckas vinna ett 100-meterslopp mot ett gäng tvååringar?

  • Prestation mäts ofta i relation till förväntningar. Det är naturligt att personer med olika förutsättningar har olika förväntningar på sig. Ett aktuellt exempel är att vi har högre förväntningar på Zlatan än på John Guidetti, varför vi också dömer Zlatan hårdare när han inte presterar på topp i landslaget. Men betyder det att John Guidetti är en bättre spelare än Zlatan och bör peta denne från startelvan i EM? Vi har också högre förväntningar på Lisa, som har arbetat upp sitt eget säljdistrikt under flera år, än på vikarien som ersätter henne under hennes föräldraledighet. Om vikarien under sin tid lyckas upprätthålla god försäljning i distriktet, betyder det att Lisa inte behöver komma tillbaka? Du har förväntningar på din 9-åring att han ska kunna cykla till och från skolan själv utan några missöden, men betyder det att han är en dålig cyklist om han råkar gå omkull en morgon?


Inget konstigt med detta egentligen, eller hur? Att vilja vinna och att vilja möta förväntningar är en naturlig följd av att vilja utvecklas. Men precis som jag har skrivit tidigare, är det viktigt att ha ett perspektiv som går inifrån och ut. Det är viktigt att du som individ som ska prestera är delaktig i utformningen av mål och förväntningar. Oavsett vem du tävlar mot, tycker jag att du ska ställa dig frågan "Vad vinner JAG egentligen?", "Varför är det så viktigt för MIG att vinna?", "Vad händer om JAG inte vinner?" Precis på samma sätt är det viktigt att fråga sig "Vems förväntningar ställs på MIG?"  "Vad händer om jag inte når MINA förväntningar?" 

Om du befinner dig i en ledande position (oavsett om det är i form av chef, tränare, coach eller förälder), är det viktigt att komma ihåg att din främsta roll inte är kravställarens, utan facilitatorns. Du ska uppmuntra att den underställde utformar mål och förväntningar som han själv tror på och kan engagera sig i. Det är nämligen när individen genom Aktiva Val själv bestämmer i vilken riktning hans energi ska riktas, som sannolikheten  är som störst att målen och förväntningarna uppnås. Om individens mål och förväntningar inte går i linje med organisationens, då får du som ledare ta en diskussion om detta verkligen är rätt plats för honomDetta är dock en diskussion som jag hoppas kunna återkomma till i senare inlägg.

Inom scenkonsten förväntar sig den enskilde åskådaren att du presterar vid just det tillfälle, som han har köpt inträde för att bevittna. När jag såg det fantastiska amerikanska bandet The National på Mejeriet i Lund för ett par år sedan, inledde de med sången Runaway som andas så mycket av just den prestationsångesten. Jag ska därför avsluta inlägget med en rad från den texten:

What makes you think I'm enjoyin' being led to the flood?
We got another thing comin' undone



fredag 17 februari 2012

HELVETET ÄR DOM ANDRA

En av mina läsare ställde frågan om det inte kan misstolkas, när jag menar att vi skapar oss själva genom att göra Aktiva Val. Han undrade om man inte kunde få för sig att man därigenom skapar sin egen värld och struntar i de normer som omvärlden har satt upp. Visst är detta ett dilemma och jag tänkte ägna detta inlägg åt att med hjälp av Jean-Paul Sartre ge min syn på saken.


I Sartres drama  Huis clos (Stängda dörrar) från 1945  får vi möta tre personer, en man (Garcin) och två kvinnor (Estelle och Inès), som efter döden hamnar i helvetet, som utgörs av ett fönsterlöst slutet rum. I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar och ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir t.ex. förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Inès har nämligen varit ärlig nog att erkänna att hon "har behov av andras lidande för att kunna existera". Estelle i sin tur vill bli beundrad och åtrådd - det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska honom och bekräfta hans mod . När Garcin och Estelle närmar sig varandra och ska fullborda sin åtrå för varandra, blir de smärtsamt varse om att Ines - mot sin vilja - skulle vara vittne till kärleksakten. Teaterstycket avslutas med de beryktade orden ”Helvetet är andra människor”.


Fastän vi har som huvudsakligt fokus att skapa oss själva, kan vi inte bortse från "dom andra". Först och främst är du någons son eller dotter, någon annans bror eller syster. När du blir äldre tycker du troligen att det är trevligt att ha romantiskt sällskap. Allt brukar kännas lättare om du har någon vid din sida som bekräftar och älskar dig. De flesta förhållanden brukar leda till någon form av familjebildning, du och din partner sätter ett eller fler barn till världen. I dagens samhälle kommer du ibland att behöva avlastning med barnpassning och då är det naturligt att de första du har att vända dig till är mormor/morfar och farmor/farfar. Gruppen av personer som har en naturlig koppling genom släktskap till ditt liv, börjar nu bli ganska stor. Kanske kraschar ditt förhållande och du och din partner väljer att gå skilda vägar. Kanske har du turen att hitta en ny partner som vill bekräfta och älska dig. Kanske har den partnern gått genom samma resa som du. Den inre kretsen som har en naturlig koppling genom släktskap till ditt barn kan nu till och med ha fyrfaldig-ats. Det kan kanske vara ett trettiotal personer som alla vill göra Aktiva Val i samband med hur julfirandet eller sommarsemestern ska njutas eller vad som är bäst för barnen. Det är då lätt att hamna i en känsla av att "Helvetet är Dom Andra".


Tittar vi på näringslivet, blir det snabbt än mer komplicerat. De allra flesta behöver arbeta för att försörja sig. För alla arbeten som ska ge försörjning krävs att det finns minst två människor - någon som säljer och någon som köper. De som köper  behöver i sin tur - för att försörja sig och skaffa sig köpkraft - sälja sin kompetens, sitt kunnande eller sin produkt till andra köpare etc. Dessutom är det så att de allra flesta produkter behöver man vara flera för att framställa. Det innebär att vi organiserar oss i företag som arbetar mot gemensamma mål och som tillsammans ska försöka skapa något som går att sälja till andra. Ni förstår vart jag är på väg med mitt resonemang. För att leva i ett modernt samhälle, behöver du alltså ta i beaktande de Aktiva Val som dina medarbetare, kunder och konkurrenter gör när du själv ska bestämma dig för vad som är bäst för dig. Livet kan uppfattas som ett Helvete orsakat av Dom Andra.


Betyder detta att teorin om Aktiva Val inte är något annat än floskler?  Existensialisterna skulle ha menat att denna komplexitet framkallar en ångest som är nödvändig om du vill vara människa. Det låter kanske inte så upplyftande - ångest är ett ord som har en negativ klang. 


I mitt arbete som coach stöter jag ofta på klienter som behöver byta perspektiv. Istället för att utgå från omvärlden och anpassa sig efter den, behöver de lära sig att utgå från sig själv och se var de kan hitta en plats i omvärlden. Istället för utifrån och in, behöver de ändra fokus till inifrån och ut. Det kan naturligtvis vara lättare sagt än gjort. Jag vill belysa detta med att ge detta exempel som de flesta kan relatera till:


1) Du tycker att Alla Hjärtans Dag är ett j-kla påfund som handlarna kommit på för att få en omsättnings-ökning mellan jul och påsk. Du tycker att  alla runt omkring dig är idioter som pressar varandra till att tävla i vem som kan visa mest uppskattning till sina nära och kära. Din partner berättar att hennes kollegor har anförtrott sig till henne att "min Jerker kommer nog fria på Alla Hjärtans Dag". För att visa att du tar ställning mot denna kapitalistiska manifestation i spelad kärlek, bestämmer du dig för att bojkotta firandet av denna dag. När du sedan  får kritik av din sårade partner för att du inte uppvaktat henne, kan du inte förstå varför det är så viktigt att man ska visa sin kärlek just den här dagen. 


2) Du handlar på ICA tillsammans med en massa andra fredagsmysförberedande personer. Medan du står i kö till kassan, tänker du på din familj och hur glad du är för att du har dem. Dina tankar fylls av minnesbilder av hur du träffade din partner och allt ni har gått genom tillsammans sedan dess. Eftersom du står vid den kassan där ICA har blommor till försäljning, bestämmer du dig för att du ska köpa en bukett till din hustru för att visa hur mycket du uppskattar henne. När du kommer hem och överräcker henne blommorna, blir hon överlycklig och den harmonin och glädjen stannar kvar hela helgen.


I båda fallen gör du en symbolhandling. I båda fallen är handlingen riktat mot "Dom Andra". I båda fallen gör du Aktiva Val. Varför blir resultaten ändå så olika? Vari består skillnaden? Vilket perspektiv råder i de båda fallen?





















fredag 10 februari 2012

AktivaVal: OM ATT JOBBA MED FÖRÄNDRING

AktivaVal: OM ATT JOBBA MED FÖRÄNDRING: Redan när jag var ung och visste ALLT - men inte gjorde något - förfasade jag mig över en utveckling mot ett snuttifierat.samhälle. Det som...

OM ATT JOBBA MED FÖRÄNDRING

Redan när jag var ung och visste ALLT - men inte gjorde något - förfasade jag mig över en utveckling mot ett snuttifierat.samhälle. Det som hände under 80-talet var att den så kallade Marknaden drabbade Sverige och att informationsutbudet exploderade. För kvällspressen var det oerhört viktigt att redan på löpsedlarna med några få ord fånga in presumtiva köpares intresse och påverka dem till att gå in i kiosken och köpa sig ett exemplar av deras tidning. När köparen sedan letade upp den artikel som de hade köpt tidningen för, visade det sig alltför ofta att den viktigaste och mest smaskiga informationen var den som förekom på löpsedeln (om den ens speglade innehållet i tidningen).

Nu är jag äldre och klokare. Jag förfasar mig sällan över något, jag analyserar och försöker göra något av resultatet av mina funderingar.

Jag var igår på en heldag med seminarier och work shops med andra coachkollegor, som väckte tankar om vad som krävs för att genomföra förändringar av olika slag. Dagen bestod av inspirerande föreläsningar och interagerande samtal av och med mycket kloka personer, där alla sessioner var en timme långa.

Efter att ha utmattat huvudet, åkte jag på kvällen till gymmet och plågade kroppen genom att lyfta skrot i grupp under en timme. Om jag hade stannat hemma, skulle jag kunnat se Lyxfällans ekonomiska experter rätta till slarviga individers ekonomiska beteenden på en timmes TV-tid.

Det finns flera kopplingar mellan dessa aktiviteter:

Alla tre aktiviteterna har som syfte att både underhålla - du ska tycka att det är roligt att lyssna på föreläsaren, träna, titta på TV-programmet - och utbilda åhörarna, deltagarna, tittarna.
Räknar man bort tid för presentation och avrundning vid föreläsningarna, upp- och nervarvning vid träningspasset och reklamtiden under TV-programmet hamnar vi på en effektiv "inlärningstid" på ca 45 minuter, vilket även sammanfaller med hur lång en lektionstimme i skolan är eller hur lång egentligen en coachingtimme är.
Det känns som om aktiviteterna ger direkt effekt. Du får en aha-upplevelse, en insikt, ny kunskap eller helt enkelt trötthet i musklerna.

Studier har visat att vi minns bäst i början och slutet av en inlärningsperiod. Alltså är det så att om du t.ex. pluggar ska du försöka se till du att får många starter och slut vilket gör att du lär dig mycket. Om du aldrig har läst något tidigare orkar din hjärna att koncentrera sig på texten du ska plugga in i ungefär 45 minuter. Utan att ha några belägg, tror jag att detta också är anledningen till varför de ovan nämnda aktiviterna också är 45 minuter. Åhörarna eller tittarna orkar inte ta till sig mer helt enkelt. När det gäller Lyxfällan är varje pass t.o.m. ännu kortare eftersom programmet bryts av ett antal reklampauser.

Under tiden för föreläsningen, träningspasset eller TV-programmet, vill anordnaren disponera sessionen så att mottagaren får bäst effekt. Alltså bör man inleda med sentenser eller övningar som direkt fångar mottagarens intresse och fastnar i dennes minne. Skickligheten hos ledaren av sessionen spelar sedan stor roll hur länge mottagarna lyckas hålla koncentrationen uppe. På det förkoreograferade BodyPump-passet som jag var på i går hålls t.ex. denna koncentration uppe genom att man kör genom kroppen en muskelgrupp i taget och att varje övning håller på så länge som en poplåt varar - alltså 3-4 minuter.

Det intressanta med detta är dock (och det är här snuttifieringen får en annan innebörd) att efter sessionen - hur inspirerande och givande den än varit - har väldigt lite förändrats i ditt liv. Du är 45 minuter äldre och klokare och mer tränad. Om man räknar med en medellivslängd på 80 år, utgör 45 minuter 0,0001% av din livstid. Självklart är det svårt att göra radikala förändringar av sitt liv på den korta tiden.

Du ställs här inför ett dilemma att hur gärna du vill göra en förändring, kommer den inte att ske över en natt. Det krävs hårt arbete för att implementera den önskade förändringen. Som ett perspektiv kan nämnas något som Malcolm Gladwell kallar för 10000-timmarsregeln. Den går ut på att man kan i princip bemästra vad som helst om man lägger ned 10000 timmar på träning. Med andra ord så tar det ca tio år att bemästra något med tre timmars träning om dagen, eller för en fulltidssysselsättning ca fem år.

När det gäller beteendeförändring, tränar vi ju på detta - medvetet eller omedvetet - hela dygnet. Det skulle alltså innebära att det tar ca 14 månader för att helt och fullt ha genomfört en förändring så att du kan anses bemästra ett beteende. Sedan kan man naturligtvis se effekter på träningen tidigare. Om du har som mål att våga hålla ett tal på din bäste väns bröllop, kan du ganska snabbt förflytta dig från läget "Aldrig i livet, det vågar jag inte" till läget "Jag är skitnervös, men jag ska göra det ändå". "Mod är en muskel som vi måste bygga" som Maria Appelqvist uttryckte det på sin föreläsning.

För oss som arbetar med utveckling av individer och organisationer, krävs det att vi inte bara entusiasmerar mottagaren av vårt budskap genom slagkraftiga sentenser och lättförklarade verktyg, så att vi får uppdraget. Det krävs också att vi förklarar att det krävs uthållighet för att mottagaren ska nå sina mål och att vi dessutom säkerställer att förväntningarna också motsvarar detta.

Vad jag vill belysa med detta resonemang är att hur gärna du vill tro att enstaka händelser kan omvälva ditt liv, är varje händelse "bara" en bra början. Du kan inte förvänta dig att allt ska vara förändrat till det bättre efter tre möten hos coachen, precis lika lite som du kan förvänta dig att du ska vara tillräckligt tränad för att kunna fullfölja Stockholm Marathon efter bara tre löppass. När det gäller organisationer, behöver de ha längre uthållighet än att ta in en organisationskonsult under en månads tid och hoppas på att dessa mirakelgörare på denna korta tid ska se till att omsättningen höjs, effektiviteten ökar, sjukfrånvaron minska och arbetsglädjen öka. Men det finns inga quick fixes när det gäller beteendeförändringar. Framför allt inte om du vill att dessa ska vara bestående.

Jag är medveten om att kunskap om 10000-timmarsregeln kan ha en demotiverande effekt på människor. När du ser Mount Everest framför dig, är det lätt att komma över det plötsliga suget att bestiga det. Jag har i vuxen ålder försökt lära mig spela gitarr, men tröttnat ganska snabbt på att jag efter tre lektioner fortfarande kämpat med "Tom Dooley" istället för att ledigt lattja med Keith Richards-riff. Men som varande existensialist, tolkar jag det som att jag inte varit beredd på att Aktivt Välja att bli gitarrist och att lägga ner den tid som krävs för att bemästra det. De Aktiva Val jag gör varje dag, gör mig till den jag är.

Springsteen får avsluta detta inlägg - eftersom han är bäst:

Well here's to your good looks baby now here's to my health 
Here's to the loaded places that we take ourselves 
When it comes to luck you make your own 
Tonight I got to dirt on my hands but I'm building me a new home

torsdag 2 februari 2012

"JAG HAR INTE TID"

För några månader sedan hade jag besök av min kusin, som jag inte hade träffat på ett tag. Samtalet inleddes (på grekiska) med att han naturligtvis frågade hur vi hade det. Eftersom mina barn var uppspelta svarade jag "Ja, du ser, vi springer och springer". Han skrattade och sa "Jaså, ni springer och springer och når inte fram". Även om översättningen inte helt fångar dubbeltydigheten i meningen, har jag burit med mig innebörden sedan dess.

Jag har de senaste 4 åren arbetat med coaching av personer och organisationer i förändring. Coaching bygger på att deltagaren är motiverad att nå sitt önskade läge. Coachens uppgift under samtalen är att plocka fram och hjälpa till att analysera vilka aktiviteter som ska leda deltagaren framåt i sin process. Sedan är det deltagarens ansvar att mellan mötena med coachen ta de steg som han har kommit överens med coachen är de lämpliga för att komma närmare målet.

När jag har coachat arbetssökande som har formulerat det önskade läget som "Jag vill ha ett jobb" är det naturligt att den överenskomna aktiviteten mellan mötena att de ska ta x antal kontakter utifrån sina förutsättningar. När vi sedan träffas för nästa möte, inleder jag med att fråga "Hur många kontakter har du tagit sedan sist?" Förvånansvärt ofta, har jag fått till svar "Jag har inte hunnit ta så många som jag velat". När jag följer upp och frågar vad de gjort istället, vet de oftast inte vart tiden tagit vägen.

Det är lätt att här raljera över deras passivitet och att peka ut dem som oförtjänta av att nå sina mål. Men om vi ska vara ärliga, tror jag att vi alla lite till mans kan känna igen oss i beteendet.
Vem har inte varit på kickoff eller konferens med företaget, där det diskuterats utifrån förutsättningen att det ska vara"högt i tak"och att "alla idéer är välkomna" och det ska var nystart och långsiktigt och det bubblas på och talas om att "arbetsgrupper ska jobba vidare med idéerna när vi kommer hem till kontoret".
Ett år senare på nästa konferens eller kick-off diskuteras samma frågor igen och inget har hänt för "vi har inte haft tid för att vi haft så mycket att göra".

Jag kan se tre förklaringar till detta fenomen:
1) Du fokuserar på att nuläget inte är önskat t.ex. "Jag vill inte vara arbetslös", "Jag vill sluta röka", men har svårare att föreställa dig och comitta dig till det önskade läget. Hur ska mitt nästa jobb se ut? Hur ser mitt liv ut när jag är rökfri? I många fall kan det till och med vara så att det önskade läget är framkallat av ett socialt tryck. Andra tycker att man ska arbeta och bidra till samhället, andra tycker att rökare är dåliga människor.
2) Du tror att det är socialt accepterat att ha så mycket att göra, att du inte hinner med allt du "egentligen" vill. Du låter viktig och kan samtidigt beklaga dig över det faktum att åtaganden, som andra har lastat på dig, hindrar dig från att engagera dig i Hem & Skola, att träna mer eller att nätverka med eventuella business kontakter.
3) Du låter dig distraheras av skeenden utanför dig själv. "Jag kan inte börja banta imorgon för på fredag ska jag gå på födelsedagskalas och de bjuder ju på så god mat". "Jag hinner inte dra i gång med renoveringen av staketet för jag är fullt upptagen med att ta hand om hushållet". En förändring - hur önskad du än tycker att den är - kräver arbete. Om du aldrig byggt ett staket tidigare, kanske du känner dig mer trygg i och van vid att ta hand om tvätten och stöka med disken.

Tiden är begränsad - både vår tid på jorden och timmarna på dygnet. Att leva i nuet och samtidigt ha en någorlunda långsiktig handlingsplan kan vara komplicerat. Konsekvensen av att hävda att du inte har tid att göra de aktiviteter som krävs för att få en förändring till stånd, är att du lägger på tid på saker du egentligen inte vill göra. Du trivs inte i det läge du befinner dig i, du får ångest av att du inte gör det som krävs för att förändra din situation och du når aldrig fram till det önskade läget. Så vem bär ansvaret för din lycka?

Allt måste gå tillbaka till DIN vilja. Vill du verkligen förändra din situation? Varför vill du förändra din situation? Om du inte kan svara ja på den första frågan och inte kan engagera dig för svaret på den andra frågan, kanske du har det bra som du har det. Är det då inte bättre att aktivt välja att stanna kvar i den situation du befinner dig i. Förändringar har inget självändamål - det finns ingen naturlag som säger att allt måste förändras - och du måste inte anpassa dig till andra för att de förändras. Du väljer själv hur den tid du har till förfogande ska ägnas åt olika aktiviteter. Om du inte vill städa, välj aktivt att låta bli, men då bär du ansvaret för det valet och de konsekvenser som det föranleder.

Lever jag då som jag lär? Nja, att prioritera och fokusera på uppgiften jag åtagit mig för stunden, har jag själv svårt för. Under tiden jag arbetat med bloggen, har jag valt att låta distraktioner från e-mail, Facebook och twitter bryta mitt koncentrerade skrivande. Dessutom har jag bytt bakgrundsmusik från Spotify några gånger och passat på att Googla efter texten till en låt jag tycker om. Eftersom det senaste inte ska få vara förgäves ska jag avsluta inlägget med några rader från Steve Forberts Responsibility:


I'm in such a hurry now
it starts to worry me
Stop an' smell the roses?
baby I can't hardly see
No, I aint forgotten just how good it all can be,
but I've got so much responsibility