onsdag 25 januari 2012

ÄR VILJAN DET ENDA SOM BEHÖVS?

Ibland kan det låta kallhamrat när vi som predikar om Personligt Ledarskap, om att göra Aktiva Val, om att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar, engagerat mässar våra teorier. Det kan låta som om vi tycker att för att nå framgång måste du vara en self-made man, att "du kan göra vad du vill, bara du har viljan" och har du inte nått framgång, beror det på att du inte har ansträngt dig tillräckligt.

Jag kan förstå att det låter provocerande eftersom det skulle innebära att vi bortser från den påverkan som andra människors inställning har till din möjlighet att nå framgång. Jag vill klart uttrycka att jag är medveten om att det förekommer diskriminering på basis av kön, ålder, ursprung och sexuell läggning. Utan att ha vetenskapligt belägg är jag säker på att alla människor inte ges samma förutsättningar att visa vad de egentligen går för. Precis på samma sätt har genuppsättningen inverkan i hur lätt det till exempel är för olika personer att gå ner i vikt eller att träna upp sig till att bli världens bästa höjdhoppare.

Jag var på en föreläsning för en tid sedan, där följande fråga ställdes: "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" Det sägs att det är kris och att Europas ekonomi håller på att kollapsa, men i Sverige växte faktiskt ekonomin förra året med 4,6% och året innan dess med 5,6%. Totalt sett har vi alltså på bara på två år fått det ca 10% bättre. Naturligtvis är jag medveten om att BNP-tillväxt inte automatiskt innebär att var och en har fått det bättre, men ökar vi tidsperspektivet tror jag att alla är överens om att vår levnadsstandard har markant ökat om vi tittar på en eller två generationer bakåt. Mina barn tycker t.ex. att det är en självklarhet att vi ska åka på semester varje år och att huset ska vara utrustat med PlayStation och bärbara datorer, medan jag i deras ålder fick nöja mig med två TV-kanaler som började sända kl 18 på kvällarna.

Varför har då antalet coacher och samtalsterapeuter lavinartat ökat under samma tidsperiod? Är vi bortskämda? Fokuserar vi på i-landsproblem? Förstår vi inte hur bra vi har det?

Vi lever i en tid då vi i vår del av världen översköljs av information samtidigt som vi aldrig varit lika fria. Vi tror att det förväntas av oss att vi ska veta vilken pensionslösning som är den bästa för oss, vilken TV som är mest prisvärd och mest tekniskt uthållig, vilket elavtal som är mest förmånligt för oss och om vi behöver gå ner i vikt ska vi helst välja kosthållning OCH kunna argumentera för den.

På jobbet ställs det uttalade och outtalade krav på oss att vi ska utföra våra dagliga sysslor efter att ha planerat vårt eget arbete, vi ska känna och leva med arbetsgivarens värderingar och vi ska veta vilka långsiktiga mål företaget har och dessutom veta vad som förväntas av just mig för att dessa ska uppnås.

Det är helt enkelt så att vi befinner oss i oräkneliga komplicerade valsituationer varje dag. Det är klart att det är stressande - framför allt om vi har en tendens att jämföra oss med andra som vi tycker har full koll hela tiden. Hur ska vi veta vad vi vill? Hur ska vi kunna göra aktiva val i alla de nämnda situationerna?

Ett aktivt val kan vara att sålla bland de frågor som du känner att du kan engagera dig i åt gången. Det finns ingen universalmetod i konsten att leva. Här ligger det även ett stort ansvar på oss som arbetar med personlig utveckling att ha ödmjukhet mot klienten/kunden/deltagaren. Dennes förändringsprocess måste ske i den takt som passar honom/henne bäst. Men vi behöver få klienten att aktivt välja takten och sedan ska vi stötta denne i valet.

Nästa inlägg ska handla om kommunikation. Som en försmak ska jag avsluta detta inlägg med ett par rader från strulputten Pete Dohertys fantastiska låt Delivery:
" This song might deliver me straight from the harshness of misery
Cos this song's a delivery straight from the heart to you"

tisdag 17 januari 2012

ATT SKAPA SIG SJÄLV

Vad är meningen med livet?

Det är en fråga som gäckat mänskligheten sedan begynnelsen. Religioner har försökt besvara den. Filosofer, författare och politiker har gett sina recept för att lösa gåtan. Många diskussioner i studentrum och längs promenadstråk har haft sin utgångspunkt i frågan. Kort sagt: mycken energi har lagts för att komma fram till en universalmetod i konsten att leva.

Själv har jag - för att använda en sliten klyscha - varit en sökare sedan jag blev medveten om min egen dödlighet. Inspirerande självbiografisk littertaur, festande, religiösa grubblerier, maratonträning, rock'n'roll och observation av människors drivkrafter är några av faserna jag genomgått för att försöka nå fram till svaret. Egentligen har alla dessa aktiviteter emanerat från min nyfikenhet och utvecklingstörst. I själva verket har min livsåskådning varit i princip konstant sedan jag under gymnasiet första gången hörde talas om Existensialismen.

"Existensen föregår essensen" skrev Jean-Paul Sartre och den manodepressive Sören Kierkegaard skrev om att "våga ta språnget". Vad menade de med det?

Jo, människan skiljer sig från t.ex. en gråsten genom att vara medveten om sin existens, så att hon kan överskrida det givna. Hon är inte endast resultatet av arv och miljö, utan hon kan förhålla sig till dessa och genom sina handlingar åtminstone delvis förneka deras inflytande på henne. Sartre kallar människan för ett vara-för-sig. Det enda som är nödvändigt för henne är valet: hon är menar Sartre dömd till frihet. Hon har således i motsats till tingen ingen given essens, utan hon skapar ständigt sin essens genom sina val och handlingar: existensen föregår essensen.

Vi skapar alltså oss själva. Med denna frihet följer ett ansvar - gentemot oss själva. Detta ansvar skapar enligt Sarte och Kierkegaard Ångest. Det är inte lätt att vara människa. Du föds ensam, lever i viss mån ensam och du dör ensam. Däremellan kommer du att möta andra människor som också lever sina egna liv, men ingen av dem är ansvariga för att lösa dina problem. Det kan bara du göra.

Denna filosofi har genomsyrat hela mitt vuxna liv. Trots det har jag sett mig själv och andra göra sitt bästa för att fly detta ansvar. Det är bekvämare att skylla ifrån sig. "Ingen förstår mig". "Vi hade så'n otur". "Ödet ville inte att jag skulle lyckas". Till och med när man har varit med om något bra, kan man uttrycka sig som att "det var meningen att jag skulle träffa min blivande man då".

Alternativet till en fri vilja skulle vara att NÅGOT annat skulle styra skeendena och att vi var passiva och försvarslösa marionetter i detta NÅGOTS föreställning. Skulle vi i sådana fall överhuvudtaget vara medvetna om att vi existerade?

Som sagt, du har en fri vilja. Det innebär att du styr över ditt eget liv, att du skapar dig själv. Det innebär också att du bär ansvar för ditt eget handlande. Det är klart att det inte alltid är lätt att välja när när man har mycket att välja mellan, för hur ska man veta att man väljer rätt? Jag tror dock att de flesta är överens om att det är att föredra framför att vårt handlingsutrymme skulle vara starkt begränsad.

Det som möjligen komplicerar betingelserna är att det inte bara är du som har denna fria vilja och detta ansvar. Alla andra har samma handlingsfrihet och alla andra vill också skapa sig själva. Ibland kommer deras intressen att kollidera med dina. "Helvetet är dom andra", för att tala med Jean-Paul Sartres ord. Samtidigt innebär en stor del av vår tillvaro att samsas med andra och dra nytta av andra. Det är i denna spänning, vi kan börja prata teorier om hur man utvecklar grupper och organisationer.

Här lades den filosofiska grundstenen. Kommande inlägg ska handla om att göra aktiva val.