fredag 19 oktober 2012

ATT KLIVA FRAM SOM LEDARE

Det är omöjligt för en fotbollsintresserad utvecklingskonsult att skriva ett blogginlägg denna vecka utan att anknyta till den s.k. Bragden i Berlin.

Sällan har det så tydligt visats ett samband mellan idrott och ledarskapsfrågor.

Precis som så många andra satt jag och ondgjorde mig över det svaga svenska uppträdandet i första halvlek. De gula spelarna verkade inte veta hur fotboll fungerade, de såg rädda ut, de lät de vita spelarna leka med bollen själva utan att veta hur man hoppar in i leken och visar att man vill vara med, de stod hellre bredvid och tittade på när deras överlägsna motståndare lät bollen vandra runt som om den hade en magnet inmonterad som endast kunde dras till tyska fötter. När de gula fick bollen var passningarna i skrevhöjd så att de vita snabbt fick tillbaka den. Till och med den tyske målvakten var säkrare i passningsspelet än alla svenskarna.

Vid ställningen 4-0 bad jag min son gå och lägga sig för att inte lida av mardrömmar efter att ha bevittnat den massaker, som av allt att döma var på väg att slutföras. Som tur var tjatade han sig till sex minuter till vid TVn.

En halvtimme senare undrade vi vad som i hela världen hade hänt?

Hoppet börjar tändas när Zlatan nickar in 1-4. Han springer och hämtar bollen och springer mot mittlinjen. Utan ett ljudligt ord, talar hela hans kropp ett tydligt språk. "Kom igen grabbar, nu kör vi på!"

När vår högerback två minuter senare gör sitt andra landslagsmål i karriären, skulle man gissa att han skulle bli överlycklig. Reaktionen: han springer tillbaka till sin defensiva position. Även det tredje svenska målet följs av återhållsamma glädjeyttringar.

Först när vi är ikapp i tredje övertidsminuten, släpper alla hämningar och både spelare och tränare jublar som om det vunnit VM-guld.

Samtidigt har vi bevittnat att de vita helt plötsligt glömt bort hur fotboll funkar, att de har tappat förmågan att slå en passning, att magneten i bollen tappat sin tyska dragningskraft, att den tidigare så omutliga målvakten visar kvaliteter i klass med barnfotboll, att de blir så rädda att de lägger energin på att fördröja tiden så mycket som möjligt.

Så vad var det som hände?

Ingen aning. Sällan har väl analytiker varit så ärliga i att de inte heller hade en aning. Det antyds om lyckade byten som ändrade matchbilden, men det finns inget som säger att första halvlek skulle slutat annorlunda med en annan svensk startuppställning och det är inte heller säkert att det hade gått annorlunda med en annan svensk startinställning, men jag tror mer på det senare än det förra.

Jag vill uppehålla mig vid vår lagkaptens lysande ledaregenskaper:


  1. Enligt vad som läckt ut från vad som sades i det omklädningsrummet i pausen, uttryckte Zlatan enbart en framåtblickande inställning. "Nu går vi ut och visar att vi kan!" Det finns ingen idé att älta att de andra är så bra, att vi blir utspelade och att vi gör en massa misstag. Det tjänar inget till och det går inte att göra något åt. Det enda vi kan påverka  är det som ligger framför oss.
  2. När han efter sitt mål springer tillbaka med bollen till mittpunkten utan glädjeyttringar, sänder han ut en tydlig signal till sina medspelare att "Nu är vi på rätt väg" och till motståndarna att "Shit, dom har inte gett sig!". Han leder genom exempel och hans engagerade beteende smittar av sig till de andra i laget. Från den stunden tror laget på att de kan klara den omöjliga uppgiften.
  3. När inhopparen Sana missar öppet mål när han får chansen vid sin första bollkontakt, väljer Zlatan att svälja frustrationen och krama om honom. Han sänder igen tydligt signalen att "Vi vågar misslyckas, därför kan vi vinna!" Istället för att bli knäckt är Sana inblandad i att försöka snurra upp sin motståndare precis innan det sista svenska målet.


För mig är detta tre bevis på ett exemplariskt ledarskap, som alla kan tillämpa oavsett om du ska leda dig själv, dina barn, dina adepter i en träningsgrupp eller dina medarbetare i din arbetsgrupp.


  • Det som har hänt har redan hänt, men det som du vill ska hända kan bara du se till att det händer.
  • Det är bra att prata, men det måsta följas av att du visar att brandtalet gäller även dig
  • If you talk the talk, you've got to walk the walk!
  • Alla kan göra misstag, men det viktigaste är vad vi lär oss av dem!
  • Vi kan bara göra detta tillsammans!
Eftersom jag pratat både fotboll och ledarskapsfrågor saknas det bara rock'n'roll för att treenigheten ska bli komplett. Naturligtvis ska jag låta Bob Dylan få sista orden denna gång:

Give what I got until I got no more
I take what I get until I even the score
You know I love you and further more
When it is time to go you got an open door.

I can tell your fancy I can tell your plain
You give something up for ev'rything you gain
Since ev'ry pleasure's got an edge of pain
Pay for your ticket and don't complain.

  

fredag 12 oktober 2012

MÅNGSYSSLARE ELLER STRUKTURFASCIST - MÅSTE MAN VÄLJA?

Du har säkert varit med om att du entusiastiskt föresatt dig att göra en massa saker, som du sedan inte klarar av att genomföra. Jag har tidigare skrivit om svårigheten för människor mitt i livet att prioritera mellan saker de verkligen vill och det de tror att de vill. Det är lätt att skylla från sig på och det är också lätt för att få förståelse för tidsbrist, men ett sådant kallt konstaterande är en klen tröst och leder inte till någon förändring, som på något sätt närmar sig att lösa problemet. För en lösnings-fokuserad person måste en djupare analys göras som leder till en mer framåtriktande approach.

I coachingsammanhang gör man skillnad mellan vilja och villighet.
  • Vilja är en önskan till att nå ett läge, där jag inte befinner mig nu. Viljor kan vara vagt formulerade känslor och kan ibland vara svåra att förklara.
  • Villighet är kopplat till de konkreta aktiviteter som ska ta dig till det önskade läget.
Som exempel på distinktionen brukar nämnas personer som har viljan att gå ner i vikt, men inte har villigheten att förändra sina vanor kring kost och motion.

För egen del var mitt eget nyårlöfte till mig själv att öka mitt nätverkande både vad gäller de fysiska mötena och den digitala närvaron. Det började bra under de första månaderna. Som exempel kan nämnas att jag på allvar kom i gång med denna blogg, att jag startade ett Twitter-konto och började hänga med i flödet, att jag var mer agerande vad gäller återkopplingen till digitala kontakter - läste och kommenterade andras artiklar och att jag oftare svarade Ja än Nej till invitationer till olika mingel och träffar. Jag hade två mål med detta - dels att synas mer och dels att i interaktion med andra bygga upp förståelsen för vad jag själv står för och få nya idéer. Syftet var naturligtvis underförstått att bygga mitt eget varumärke.

Som sagt gick det ganska bra de första månaderna av året, vilket förvisso sammanföll med att jag hade tunnare med uppdrag än jag varit van vid. När denna situation förändrades,  lyckades jag inte upprätthålla mina nätverkande aktiviteter. Jag rättfärdigade tillkortakommandet för mig själv med att jag haft hög arbetsbelastning, privata åtaganden bla bla bla...

Vad som är mer alarmerande är hur svårt jag har haft att vända skutan på rätt håll igen. Med andra ord, trots att jag har viljan till att öka min synbarhet, så verkar jag inte vara villig att lägga ner den uppoffring som krävs för att nätverka och visa mig - vare sig digitalt eller in real life.


I mina uppdrag som rekryteringsspecialist, har jag hört många kandidater beskriva sin egen starka multitasking capacity. Likaså har jag själv alltid haft en bild av mig att jag har min styrka i att hålla igång många saker samtidigt och att jag motiveras av att ha fullt tryck i arbetsbelastning. Vad som kräver vaksamhet är att man bör vara beredd på att se vilka risker en sådan kompetens innebär.

  • Det kan vara så att du visst klarar av att hålla igång många saker samtidigt, men att du inte gör något riktigt bra.
  • Ju fler saker du bollar med desto större är risken att någon deluppgift i något av de åtaganden du har missas.
Med andra ord, risken är att du gör många saker, som egentligen inte genererar något större värde och blir det fel någonstans, kanske du till och med har gjort dem i onödan.

Ett annat dilemma gäller de aktiviteter som inte har någon kritisk deadline, som t.ex. egen utveckling eller nätverkande. När du kan göra det när som helst, finns det en risk att du inte gör det alls istället.

Ska du vara en framgångsrik mångsysslare, kräver det att du skapar strukturer som hjälper dig att hinna med allt det du vill. Vilka strukturer och regler har jag tänkt mig att skapa för mig själv, för att komma tillbaka till den nivå av nätverkande som jag önskar utan att göra avkall på balansen mellan arbete och fritid som jag eftersträvar? Här är några råd, som står valfritt till var och en att följa (inklusive mig själv):

  • Börja dagen med att bestämma ett begränsat antal uppgifter (lämpligen tre stycken), som ska genomföras under dagen. Detta ska göras innan du reagerar på inkorgen.
  • Avsätt dagligen en specifik tid i kalendern för att följa och delta iTwitter-flöden, LinkedIn-diskussioner, RSS-flöden.
  • Avsätta specifik tid i kalendern en gång i veckan för uppdatering av egen blogg.  
  • Lämna aldrig arbetsplatsen utan att ha gjort en tydlig statusuppdatering av dina egna uppgifter
  • Separera mailkonton (on du har flera) och sköt arbetsrelaterade uppgifter på arbetstid och privata ärenden på fritid.
  • Only Handle It Once - om du påbörjar en uppgift, slutför den! Till exempel, om du har läst ett mail om att ditt barn har utflykt med skolan nästa onsdag, agera på det mailet direkt, t.ex. genom att skriva in det i lämplig kalender (t.ex. familjens)
  • Använd kalendern i Outlook och mobilen även för småuppgifter.
  • Ha roligt medan du gör det!!!
Jag tror att det räcker så!

Nu har jag stuckit ut hakan och berättat vad jag vill göra för beteendeförändringar. Vad har du tänkt göra mer av? Dela gärna med dig.

Till dess, lämnar jag er med Flo Rida's kloka ord

 
Come on baby, let the good times roll...