onsdag 25 januari 2012

ÄR VILJAN DET ENDA SOM BEHÖVS?

Ibland kan det låta kallhamrat när vi som predikar om Personligt Ledarskap, om att göra Aktiva Val, om att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar, engagerat mässar våra teorier. Det kan låta som om vi tycker att för att nå framgång måste du vara en self-made man, att "du kan göra vad du vill, bara du har viljan" och har du inte nått framgång, beror det på att du inte har ansträngt dig tillräckligt.

Jag kan förstå att det låter provocerande eftersom det skulle innebära att vi bortser från den påverkan som andra människors inställning har till din möjlighet att nå framgång. Jag vill klart uttrycka att jag är medveten om att det förekommer diskriminering på basis av kön, ålder, ursprung och sexuell läggning. Utan att ha vetenskapligt belägg är jag säker på att alla människor inte ges samma förutsättningar att visa vad de egentligen går för. Precis på samma sätt har genuppsättningen inverkan i hur lätt det till exempel är för olika personer att gå ner i vikt eller att träna upp sig till att bli världens bästa höjdhoppare.

Jag var på en föreläsning för en tid sedan, där följande fråga ställdes: "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" Det sägs att det är kris och att Europas ekonomi håller på att kollapsa, men i Sverige växte faktiskt ekonomin förra året med 4,6% och året innan dess med 5,6%. Totalt sett har vi alltså på bara på två år fått det ca 10% bättre. Naturligtvis är jag medveten om att BNP-tillväxt inte automatiskt innebär att var och en har fått det bättre, men ökar vi tidsperspektivet tror jag att alla är överens om att vår levnadsstandard har markant ökat om vi tittar på en eller två generationer bakåt. Mina barn tycker t.ex. att det är en självklarhet att vi ska åka på semester varje år och att huset ska vara utrustat med PlayStation och bärbara datorer, medan jag i deras ålder fick nöja mig med två TV-kanaler som började sända kl 18 på kvällarna.

Varför har då antalet coacher och samtalsterapeuter lavinartat ökat under samma tidsperiod? Är vi bortskämda? Fokuserar vi på i-landsproblem? Förstår vi inte hur bra vi har det?

Vi lever i en tid då vi i vår del av världen översköljs av information samtidigt som vi aldrig varit lika fria. Vi tror att det förväntas av oss att vi ska veta vilken pensionslösning som är den bästa för oss, vilken TV som är mest prisvärd och mest tekniskt uthållig, vilket elavtal som är mest förmånligt för oss och om vi behöver gå ner i vikt ska vi helst välja kosthållning OCH kunna argumentera för den.

På jobbet ställs det uttalade och outtalade krav på oss att vi ska utföra våra dagliga sysslor efter att ha planerat vårt eget arbete, vi ska känna och leva med arbetsgivarens värderingar och vi ska veta vilka långsiktiga mål företaget har och dessutom veta vad som förväntas av just mig för att dessa ska uppnås.

Det är helt enkelt så att vi befinner oss i oräkneliga komplicerade valsituationer varje dag. Det är klart att det är stressande - framför allt om vi har en tendens att jämföra oss med andra som vi tycker har full koll hela tiden. Hur ska vi veta vad vi vill? Hur ska vi kunna göra aktiva val i alla de nämnda situationerna?

Ett aktivt val kan vara att sålla bland de frågor som du känner att du kan engagera dig i åt gången. Det finns ingen universalmetod i konsten att leva. Här ligger det även ett stort ansvar på oss som arbetar med personlig utveckling att ha ödmjukhet mot klienten/kunden/deltagaren. Dennes förändringsprocess måste ske i den takt som passar honom/henne bäst. Men vi behöver få klienten att aktivt välja takten och sedan ska vi stötta denne i valet.

Nästa inlägg ska handla om kommunikation. Som en försmak ska jag avsluta detta inlägg med ett par rader från strulputten Pete Dohertys fantastiska låt Delivery:
" This song might deliver me straight from the harshness of misery
Cos this song's a delivery straight from the heart to you"

1 kommentar:

  1. Jag tycker att du diskuterar ett viktigt ämne!
    Jag har länge jobbat med liknande frågor och varit ute och föreläst kring normer och hur de påverkar oss och hur de ger vissa av oss fördelar som andra inte har. Precis som du skriver kan det vara tufft och provocerande att prata val - samtidigt tror jag som du att det är nödvändigt.

    Jag upplever att vi blir sämre och sämre på att ta eget ansvar och samtidigt översållas av val som vi inte borde behöva göra. Kanske skulle vi kunna komma en bit på vägen om vi tillsammans hjälptes åt att koppla isär ansvar och skuld. Att ta ansvar är INTE det samma som att vara skuld till!

    Ser fram emot ditt nästa inlägg!

    /Matilda

    SvaraRadera